Ett nära på ointagligt försprång inför matchen och dessutom 0-1 efter endast sex sekunder. Det var nog ärligt talat få som trodde på någon mirakelvändning just där och då. Men så fick Forserum tag i en inre vilja som de inte behövt ta fram under hela säsongen. Plötsligt fungerade kedjorna riktigt bra och Vimmerby stod på hälarna. Forserum tog över. Miraklet var på väg att hända! Med 13 minuter kvar av sista perioden hade Forserum en 5-måls ledning och ena foten inne i division 3. Men så rycktes mattan undan och vi tappade fotfästet. Det höll inte hela vägen.
Att falla på målsnöret. Att drömmar krossas. En kniv i hjärtat. Kalla det vad man vill. Det gör så ont. Idrotten är otroligt grym när det ska avgöras. Det gör så förbaskat ont!
När Lucas sätter 10-5 i tredje perioden så exploderar publiken i ett euforiskt jubel, likaså spelarna som inser vilket bragd de just åstadkommit. Spelarna omfamnar varandra på ett sätt som pulserar laganda. Musiken som dånade ur högtalarna hördes knappt i hallen bakom allt öronbedövande jubel. Detta var matchen då flest spelare sprang mest, kämpade mest och offrade mest.
Men det räckte alltså inte. Vimmerby har ett par otroligt skickliga spetsspelare och det är dessa som avgör.. Med alla skador som FIF har så räckte det inte. 10-9 slutade dagens match. Det fattades inte mycket men... nej. Det är svårt att acceptera, jag vet.
Till spelarna vill jag ändå säga:
Vilken match ni gör. Ni vinner matchen. Vinner. Försök ta åt er. Segern men framför allt sättet ni gjorde det på. Förändringen från matchen i torsdags var imponerande att se. Själv kunde jag knappt titta mer när ni hade ledningen utan satt stundtals med huvudet i händerna, hjärtat bultandes grönt genom bröstet.
Men framför allt, tack. Tack för alla fantastiska stunder den här säsongen. Ni betyder väldigt mycket för oss alla.
Ni är våra hjältar.
